Rio de Janeiro är en våldsam stad och bland stadens våldsverkare tar polis och militär en ledande roll.

Vart femte fall av dödligt våld utförs av polis.

10-årige Eduardo de Jesus sköts i huvudet och blev en symbol för för polisbrutaliteten – Vitor Santiago förlorade ett ben, men fick behålla livet.

H

an drar upp byxan på sitt högra ben och pekar på lårets framsida:

– Här gick kulan igenom. Den gick vidare och krossade mitt vänstra ben.

Det märks att Vitor Santiago, 30, har berättat om natten till lördag 13 februari 2015 tidigare.

Han hade under dagen lovat dottern Beatriz att de skulle åka till stranden nästa dag. Separerad från hennes mamma försökte han träffa henne så ofta som möjligt, men den heta fredagkvällen skulle han spendera med vänner.

Det var karnevalshelg i Rio.

– Vi hade varit och kollat på fotboll och var på väg hem när vi kom till en militärkontroll, säger han.

P

å väg in i favelan Complexo de Maré är liknande kontroller inte ovanliga, tvärtom. Alla som bor där vet hur man ska bete sig för att inte provocera fram våld.

I bilen satt förutom Vitor ytterligare två vänner boendes i Maré och en kompis från Manaus på besök i Rio. Kompisen är soldat, sergeant i brasilianska armén. Samma armé som just skulle söka igenom bilen.

Allt gick vägen och gruppen fick åka vidare. Runt hörnet väntade ännu en kontroll.

Vad som hände sedan vet Vitor fortfarande inte, mer än att soldaterna öppnade eld mot bilen. Kulhålen talar sitt tydliga språk: det pepprades mot dem.

Vitor försökte ducka men kände hur det brände i bröstet. En kula for genom den högra bakdörren i bilen där han satt, via ett revben genom lungan och mot ryggraden.

Ytterligare en kula gick genom det numera svårt skadade benet och in i det han fått amputera.

– Jag vaknade upp på marken. Först när soldaterna fick reda på att min vän var i armén hade de börjat ge mig första hjälpen.

R

ullstolen han sitter i har vänner och grannar samlat ihop pengar till. Av staten har han inte fått någonting.

Före intervjun har han visat oss tricks. Balanserat på rullstolens stora hjul och snurrat runt.

De tre månaderna efter skottlossningen var en mardröm. Nedsövd i en vecka, benet amputerat och totalt 90 dagar på sjukhuset.

Vitor ber oss om ursäkt. Han skäms över att tårarna har börjat rinna.

– Det värsta var att jag inte fick träffa min dotter på hela tiden, säger han och torkar ögonen.

Våra tafatta avvärjande vinkningar hjälper inte, Vitor ber återigen om ursäkt.

A

mnesty International har i många år arbetat med att medvetandegöra polisvåldet. Att polis står för var femte dödsskjutning är det ingen tvekan om.

Siffrorna är officiella och kommer från staten Rio de Janeiros institut för allmän säkerhet:

De senaste tio åren har 8 000 personer skjutits ihjäl av polis, militärpolis och militär.

Vid varje stort mästerskap i staden syns en tydlig ökning.

Värst var det 2007 inför de Panamerikanska spelen. I delstaten dödades 1 330 personer, varav 902 i själva staden Rio de Janeiro.

Siffrorna sammanfaller med myndigheternas utökade insatser med ”pacificeringspatruller”. PPU, Pacifying Police Units, infördes för att ”lugna” favelorna. I klarspråk var uppdraget att rensa upp.

Åren som följde sjönk även antalet personer ihjälskjutna av polis. Till år 2014. Inför fotbolls-VM steg det igen. Då sköts totalt 580 personer ihjäl i Rio, 2015 var siffran ännu högre då 645 dödades.

Bland dem fanns 10-årige Eduardo de Jesus.

H

an stod i dörröppningen till sitt nedgångna hem i favelan Complexo de Alemao, när en insats genomfördes 2 april i fjol.

I favelan huserar landets farligaste och mest ökända kriminella organisation Commando Vermelho, Röda kommandot, som ett tag kontrollerade över hälften av stadens mer våldsamma områden.

I konfrontationer med polisen dör oskyldiga. Men i fallet med 10-åringen var det ingen konfrontation.

När han sträckte ner handen i fickan för att ta upp sin mobiltelefon sköts han ihjäl. Ett skott i huvudet och pojken dog direkt.

– Poliserna ska ha försökt placera en pistol vid honom, men familjen hade kastat sig över pojken och inte låtit dem komma nära, säger Renata Neder, researcher på Amnesty International i Rio.

Eduardos mamma Terenzinha Maria de Jesus ska ha sprungit fram till polisen och skrikit.

– Jag grep tag i honom i västen och skrek: ”Du har dödat min son, ditt kräk”.

I

Brasilien har dödsskjutningen av Eduardo de Jesus väckt liv i debatten om polisvåld. Demonstrationer genomfördes och myndigheterna lovade att ”ge familjen rättvisa”.

Men de militärpoliser som inledningsvis misstänktes har friats.

En utredning som färdigställdes i november slog fast att polisens version, att de blivit beskjutna och besvarat eld, inte gick att motbevisa. Trots att vittnesuppgifter från platsen gått tvärt emot och avfärdade polisens påstående, skriver New York Times.

Eduardos föräldrar får varken skadestånd från staten eller upprättelse för sonens död.

Statistiken visar att av de som skjuts av polis är 99,5 procent män, 75 procent mellan 15 och 29 år gamla och lika många är svarta.

I

slutet av november i fjol dödades fem personer som uppfyllde samtliga ovanstående kriterier.

De fem unga männen hade hängt tillsammans hela dagen och letade efter ställe att äta. Plötsligt skjuts det mot bilen, från alla håll.

Den lilla vita bilen är full av hål, minst 111 skott träffade. Alla fem i bilen dog.

 

M

assakern utreds fortfarande och de fyra inblandade poliserna anklagas för att ha dödat de unga männen med flit och för att ha manipulerat brottsplatsen. Även denna gång rör det sig om att polisen ska ha försökt placera vapen i bilen för att misstänkliggöra männen.

– De försökte få det se ut som att killarna var kriminella, men det var de inte. Jag kände dem alla väldigt väl, säger ett vittne till brasilianska EXTRA.

Precis som anhöriga till Eduardo de Jesus har föräldrarna till de fem unga männen stämt staten och söker skadestånd. Kanske går det bättre för dem då fallet snart ska upp i rätten.

– Pojkarna kommer aldrig tillbaka, men den avskyvärda avrättningen kan inte gå ostraffat, säger en av papporna.

Vitor Santiago har också stämt staten.

– Någon måste få betala för vad som hänt mig, säger han.

Jag frågar om han är arg på soldaterna som sköt honom. Han tänker efter och svarar:

– De gjorde fel, men det var på grund av deras överordnade och på grund av hur situationen ser ut som jag sköts – inte på grund av någon enskild soldat.