Rio de JaneiroUnder OS-invigningen lyftes vikten av att tänka på miljön och våra barns framtid.
Bakom spelens putsade fasader lurar Rio de Janeiros snuskiga hemlighet – vattendrag fulla med sopberg och avlopp.
På många håll är ekosystemet redan utslaget, flodernas vattenliv utdött och vid soptippen Gramacho vilar en tickande miljöbomb.
Strax norr om centrala Rio ligger den så kallade Universitetsön, Ilha do Fundão.
Dit guidas vi av Brasiliens mest framträdande biolog, Mario Moscatelli. 61-åringen har ägnat sitt liv åt naturen, som han kallar ”sin familj”.
Hans familj lider.
Synen vid floden Pavuna är oerhörd. Tonvis med hushållssopor har slagit ut nästan allt vad liv heter. Sopor från miljontals människor i favelorna och städerna kring bukten Baía de Guanabara.
Toalettlock, motorcykelhjälmar, leksaker, sjukhusavfall och plast. Oändliga mängder plast. Floderna har fört med soporna och tidvattnet får upp det på land.
– Det är en tragisk situation. De här stränderna har jag varit med om att sanera två gånger, 2010 och 2012. Sedan ville inte myndigheterna satsa mer pengar. Det går väldigt snabbt, på bara ett par veckor är stränderna fulla av sopor igen, säger Mario Moscatelli uppgivet.
De barriärer som tidigare sattes upp är sönderslitna.
Vid en flodbank kommer vi nära vattnet. Stanken från vattnet är minst lika hemsk som synen av soporna.
– Det är avloppsvatten som kommer rakt samma väg som soporna.
Mario Moscatelli har i årtionden försökt lyfta miljökatastrofen. Ett tag trodde han att det var på väg att vända. När Rio för sju år sedan tilldelades OS var budskapet tydligt:
Minst 80 procent av avloppsvattnet och miljöförstöringen skulle saneras. Redan i januari i fjol tog man tillbaka löftet. Kanske skulle man klara 50 procent.
Enligt Mario har man i princip inte kommit någonstans.
– Det är ett politiskt, socialt och kulturellt problem.
Mantrat upprepar han ofta. Ståendes mitt i sopberget.
– Vi har pengar och tekniken, men vi har inte viljan att lösa problemet. Våra politiker sa en grej och gjorde en annan. Medvetandet bland folket är också minimalt. Soporna är nästan uteslutande hushållssopor som slängts i vattnet, säger Mario.
å den stora ön Ilha do Governador ligger Rios internationella flygplats. Den ligger precis norr om Universitetsön och huserar drygt 200 000 människor.
En av dem är 46-årige fiskaren Wagner Lima da Silva. I 30 år har han bott på ön och arbetat i yrket. För varje år blir det svårare.
– Jag kom hit för att huspriserna var billiga.
Som fiskare hade han kommit till rätt ställe. Från den lilla byn Tubiacanga kunde han varje dag hämta in 100 kilo fisk och räkor, trots stor konkurrens i vattnet.
I dag måste han ta flera jobb förutom fisket. Att försörja sex barn är omöjligt.
– Räkorna har helt försvunnit. Vid den stora oljeläckan försvann också all fisk. Den har börjat komma tillbaka något, säger Wagner.
Oljeläckan han nämner inträffade 2000. Vid det statligt kontrollerade raffinaderiet Duque de Caxias läckte 1,3 miljoner liter olja ut i bukten när en pipeline brast.
Hela fiskeindustrin kring Rio stannade på en dag, och den ekonomiska nergången påverkade hela landet. Saneringsarbetet kostade bolaget Petrobras minst 100 miljoner dollar.
Det kostade Wagner Lima da Silva åratal av ångest och finansiell oro.
Wagner visar oss en sida ur en av Brasiliens mest spridda tidningar, O Globo.
”Bukten går inte längre att fiska i”, lyder rubriken från 2005. På bilden är Wagner tillsammans med ett av sina sex barn.
Men då, fem år efter katastrofen, kunde de ändå fiska uppemot 50 kilo om dagen, drygt hälften av vad han kunnat tidigare.
I dag? En bra dag har han 20 kilo fångst, oftast mindre.
Den fiskeorganisation han tillhör har försökt stämma staten och Petrobras efter katastrofen för 16 år sedan. Än har de inte fått ett öre.
rån hemmet i Tubiacanga ser han rakt över till raffinaderiet på andra sidan bukten.
Flyttar man blicken något till vänster ser man nästa tickande miljöbomb – ökända soptippen Gramacho.
1978 började man dumpa sopor på platsen. Det fortsatte man med i 34 år.
Den Oscarsnominerade dokumentärfilmen Waste Land skildrade de drygt 5 000 sopletarna, catodores, som levde i och runt tippen.
Runt 9 000 ton sopor dumpades på Gramacho – varje dag.
2012 bestämde sig myndigheterna för att det fick vara nog. Tippen skulle försvinna.
Sagt och gjort, tippen har täckts över med jord. Men de drygt tre miljoner ton sopor som varje år lades på Gramacho vilar på en potentiell katastrof.
Enorma mängder metangas bildas. Ett projekt sjösattes för att tillvarata gasen och man förväntas utvinna 90 miljoner normalkubikmeter naturgas under 20 år.
Om det värsta inträffar kan istället hela anläggningen falla ner i bukten, eller i de omgärdande floderna Rio Sarapui eller Rio Ageracu.
– Om det regnar så pass mycket att trycket på anläggningen blir för stort kan det bli ett jordskred under soptippen. Då kan den forcera de omliggande vägarna och glida ner i vattnet, säger han.
Förödelsen skulle vara ofattbar.
Men den dagen den sorgen, resonerar Mario.
Problemen med avlopp och sopor är mer omedelbar.
Vid seglingstävlingarna under OS har volontärer fått fiska upp sopor för att inte störa fasaden. De ekobarriärer som satts upp runt Rio är långt ifrån tillräckliga.
– Hyckleriet är helt otroligt.
Vad skulle krävas för att få till en förändring?
– Revolution. En kulturell revolution. Jag har varnat myndigheter och media i 20 år, då jag såg vad som började hända. Numera behandlar myndigheterna mig som om jag vore en dåre, men det är ingen som skulle våga stämma mig för vad jag säger. De vet att jag har rätt.
Rio växer så det knakar. Med ökad befolkningsmängd och levnadsstandard ökar mängden sopor och avlopp.
Till Guanabarabukten rinner 55 floder och vattendrag. Marios flygfoton visar att vattenlivet i 49 av dem i princip är dött av syrebrist.
Han är uppgiven, en arbetet fortsätter.
– På nätterna drömmer jag om hur jag plockar sopor för att i drömmen nästa dag se att de är tillbaka.
För Marios del blir mardrömmen dessvärre verklighet.
Tusentals levde på och av soptippen
1978 började man dumpa sopor på Gramacho, omkring 9 000 ton om dagen. Sedan dess har man årligen dumpat tre miljoner ton sopor på Gramacho. Dokumentärfilmen Waste Land av Lucy Walker skildrar de tusentals sopletare som levt på att söka igenom skräpet efter fynd att sälja eller äta. Den blev 2010 Oscarsnominerad som bästa dokumentärfilm. I filmen har man fått följa konstnären Vik Muniz som med sopor skapat porträtt av de olika sopletarna, och många av dem blev rikskändisar i Brasilien efter att dokumentären fått genomslag. 2012 beslutades att soptippen skulle stängas och täckas över med jord. I stället har mindre soptippar anlagts i området kring Gramacho. Många av dem sägs vara kontrollerade av den kriminella organisationen Röda Kommandot.