Straffet för att prata med polisen: Döden

Rio de Janeiro

Brasiliansk polis och militär har de senaste åren slagit stenhårt mot stadens favelor.

Gängen har ändå överlevt – och i deras områden råder deras lagar.

Aftonbladet har träffat João Paulo Garcia som styrde Amigos dos Amigos i området Caju.

ppvuxen i favelan Complexo da Maré var hans öde redan förutbestämt. För Rio de Janeiros fattiga barn finns få vägar ut. Platserna på universiteten fylls upp av ungdomar som haft turen att kunna gå i privata skolor. Bara att få ett arbete kan vara omöjligt om man vuxit upp i fel område. Complexo da Maré är ett sådant.

João Paulo Garcia var inget undantag. Hans väg in i gängkriminaliteten var typisk.

Som 12-åring började han göra ärenden åt det gäng som just då styrde hans område. Snart var han själv yrkeskriminell.

– Min bästa vän hade en knarklangare i familjen. Precis som nu så var gängen den styrande kraften i samhället. Jag började med mindre tjänster och efter ett tag insåg jag att jag var knarkhandlare, säger João Paulo.

yndigheterna hade då, precis som nu, mer eller mindre gett upp de mest utsatta områdena i Rios favelor. I stället var det gängen som skötte ruljansen.

– Om någon behövde medicin, så hjälpte gängen till. De styrde allt det vardagliga. Det staten inte gör, det gör drogkartellerna.

Han beskriver gängen i favelorna som vilka företag som helst. En hårt arbetande anställd, som själv höll sig från de tyngre drogerna, kunde gå långt.

Det gjorde João Paulo.

Han hade lämnat Maré för området Complexo do Caju, en större område sammansatt av mindre favelas. Där styrde gänget Amigos dos Amigos, ett av Rios största.

ågra invigningsgsriter finns inte i Rios gäng, däremot vägar ut – och bestraffningar.

– Några saker är oförlåtliga, som våldtäkt eller att prata med polisen. Straffet för det är att dö. Man får inte råna i det egna området heller, då straffas man, men det är lindrigare.

Att genomföra rån på andra ställen är vanligtvis däremot ok och en av gängens inkomstkällor, där framför allt drog- och vapenhandeln är den viktiga.

João Paulo är eftertänksam och intelligent. I Amigos dos Amigos gjorde han som sagt karriär.

– Droghandeln är precis som ett företag. Gör du rätt saker blir du befordrad. Jag använde aldrig tunga droger som kokain eller crack, men hade heller inga särskilda ambitioner om att avancera, det hände naturligt, säger han.

– Jag försöker alltid göra rätt saker och vara en ärlig person. Då var det en annan kontext, jag vet att det var olaglig, men man har sitt arbete och måste göra rätt för sig, även om det strider mot lagen

är Amigos dos Amigos ledare i Caju åkte i fängelse var João Paulo Garcia den naturliga efterträdaren.

– Jag fick ta allt ansvar, alla tidigare ”ägare” var i fängelset, och jag blev vd. Allt som skulle göras gick via mig.

Fakta

Så fungerar en favela

• En favela kännetecknas ofta av tät population och stor fattigdom, i många fall i synbart slitna hus. Många lägger dock stora delar av sina inkomster att fixa hemmen och i de flesta hem finns elektricitet, rinnande vatten och avlopp.
• I 44 procent av hemmen finns dessutom dator och de flesta har tv. Generellt bor man nära sin arbetsplats, ofta i bostäder ovanpå affärer exempelvis.
• I Rio finns runt 1 000 favelor och drygt två miljoner människor bor i dem totalt. Räknar man enbart favelainvånarna i staden skulle de sammansatt bilda Brasiliens sjunde största stad.
• Enligt en undersökning har bara 27 procent av invånarna i Rios favelor gått ut högstadiet, medan ungefär en procent tagit högskoleexamen.
• En studie från 2007 visade att 37 procent av favelorna var under kontroll av droghandlare och kriminella organisationer.

Källor: Rio On Watch, Catalytic Communities.

Livet som knarkkung är tufft. För att inte bli ett lätt mål fick João Paulo flytta runt varje natt. När hans pappa blev sjuk kunde han inte hälsa på honom på sjukhuset. När pappan begravdes väntade polisen där, så han kunde inte vara med på begravningen.

– Det är sådana saker som får dig att tänka. Jag hade makten, men kunde inte ens åka dit jag ville. Det var som att jag bodde i ett fängelse utan galler och murar.

Tankarna på att lämna det kriminella livet hade börjat krypa sig på.

– När jag blev äldre och mer mogen insåg jag att det egentligen bara fanns två alternativ om jag stannade: Jag skulle bli dödad eller hamna i fängelset.

oão Paulo hamnade slutligen i fängelset. För familjen var även det tufft.

– De led väldigt mycket. Bara för att kunna besöka mig i fängelset blev de utsatta för förnedrande intima kroppsundersökningar. Jag hade förlorat min far, och var samtidigt också på väg att förlora min mor som blev sjuk.

Räddningen blev organisationen Afroreggea. Organisationen startades 1993 av en grupp vänner som ordnade reggeafester i Rio de Janeiro. De gjorde succé och startade snart en nyhetstidning som skildrade slummen och livet i favelorna.

Det utvecklades snart till andra aktiviteter och utbildningar i favelorna – och försökte erbjuda unga en alternativ väg.

Grundaren Joseph Junior sökte upp João Paulo i fängelset.

– Han erbjöd mig en möjlighet att få jobb och jag kunde acceptera jobbet. Hade det inte varit för Afroreggea hade jag förmodligen varit död i dag.

Accepteras det att man bara lämnar ett gäng på det viset?

– Det finns ingen knarklangare som vill att ett barn ska bli kriminell. Jag behövde bara säga att jag vill ut. Så länge jag gjort rätt för mig, lämnat över allt, så kunde jag lämna.

– Det är klar att droghandlarna kan bli ledsna över att förlora en anställd, men de blir också glada om någon tar sig från det kriminella.

fter två år i fängelset blev João Paulo fri i slutet av 2009. Då hade Joseph Junior precis startat programmet Segunda chance, Andra chansen. Där är João Paulo numera en av de främst ansvariga.

Han arbetar med att ge andra i hans situation en väg ut, och organisationen har knyter kontakt med tusentals företag i Rio, men de förutfattade meningarna finns där fortfarande.

Han är glad över att ha tagit sig ur drogbranschen, men har förståelse för sitt yngre jag.

– När du är ung tänker du bara på de positiva delarna. Jag såg droghandeln hjälpa vårt samhälle, det var de kriminella som var närvarande och fascinerade mig när jag var ung.

Var var du mest rädd för?

– Jag kände egentligen ingen specifik rädsla så, utan man fick leva en dag i taget. Men man hade alltid en rädsla för att dö, det är en rädsla som alla har. Men det var livet jag valt att leva i det ögonblicket.

Var det värt det?

– Om det hade varit det så hade jag fortfarande varit kvar.

Fotograf

Stefan Mattsson

Reporter

Victor Stenquist